Nu är det snart 24 timmar sedan vår lille Felix föddes, han var 51cm lång och vägde 3600gram. Nästan exakt storlek som storasyster (3665/50).

I söndags vaknade jag på morgonen av världens magkramp fick bråttom upp för att kräkas - pizzan från kvällen innan hade tydligen gett oss matförgiftning allihopa! Suck! Mådde dåligt hela dagen, hade massvis med kramper i hela livmodern, som värkar ungefär fast på fel ställe. Nåväl, framåt eftermiddagen lugnade det ner sig och jag fick i mig både lite kräm och en halv coca-cola. Jag ringde min mamma 17.00 för att berätta att det nog inte skulle bli någon sportlovsbebis och skönt var väl det eftersom jag då var i ganska dåligt skick.

Men vid 18.30 satte alltså förlossningen igång, först lite trevande och jag ville knappt tro det eftersom jag inte direkt kände mig stark nog att föda barn. Ringde återigen min mamma eftersom hon skulle vara barnvakt - hon bara skrattade :) men satte sig i bilen och kom hit vid 19.30. Då hade jag fullt etablerat värkarbete, ca 5-7 minuter mellan värkarna men inget ohanterbart. Vi åkte in till BB Stockholm direkt då eftersom första förlossningen gick rätt fort (8h) och vi ändå hade barnvakten på plats.

Väl framme, gjordes en CTG-kurva som i mitt lekmannamässiga tycke inte såg ut att visa på några kraftigare värkar men de kom trots allt med 3 minuters mellanrum. Jag hade inte speciellt ont, tyckte att TNS'en funkade superbra. Sviterna från magsjukan var som bortblåsta! Efter ctg-kurvan och skiftbyte så träffade vi en helt underbar barnmorska som vid första inre undersökningen konstaterade att jag var öppen 5cm. Skönt, då visste jag att det var på G - hade fortfarande inte speciellt ont.

Efter bara 5 minuter fick jag frossa och kräktes under en värk. Ett ganska säkert tecken på att bebisen passerar spinae (då man är öppen ca 7cm) och bara kanske 5 värkar senare kändes det som värken flyttats från att göra ont ovanför blygdbenet till att sitta i korsryggen.

BM insåg att det snart skulle vara bebisdags, och tog fram en extramadrass så jag kunde stå på knä lutad mot sängen (hade stått upp fram till nu). Det kändes jätteskönt att stå på knä, rulla med höfterna och göra sig tung i kroppen mellan värkarna. Körde på med TNS och andning och efter ytterligare några värkar satte krystvärkarna igång. Vid det här laget stod jag i det närmaste på alla fyra. Tyckte att jag hade vansinnigt ont men lyckades med hjälp av en underbar barnmorska vara både avslappnad och tung i kroppen och kunde relativt "lätt" "andas ut barnet" som det så vackert brukar heta :) Barnmorskan andades och "lät" som hon ville att jag skulle göra samtidigt som hon fjäderlätt masserade nederdelen på magen. 15 minuter senare (närmare bestämt 22.25) föddes så lille Felix med "segerhuva" (hinnorna var så gott som intakta och omslöt hans huvud när han kom ut) efter knappt 4 timmars förlossning. Han var jättefin och skrek direkt. Det kändes överjordiskt att få sätta sig ner och lyfta upp detta varma lilla knyte - ögonblicklig kärlek! (från min förra förlossning har jag nästan inga minnen från dessa första ögonblick)

Moderkakan kom ut och det kändes skönt, för det är ju inte förrän då det är "över". Helt över var det ju inte, jag hade en liten bristning som skulle sys med ett stygn. Precis som förra gången var det enda stygn jag fick det allra jävligaste på hela förlossningen.

Efter detta fick vi åka till vårt familjerum där Felix mättes, vägdes och fick sin första spruta (k-vitamin) sen sov vi gott alla tre tills vi utsvultna blev serverade frukost vid 7-tiden. På förmiddagen kom farmor, mormor, morfar, morbror och förstås nyblivna storasyster och hälsade på. Vi kände oss rätt rastlösa efter detta, längtade hem så vi bestämde oss för att åka hem så fort vi ätit middag. Vid 18-tiden blev vi utskrivna och nu är vi alltså hemma i kaoset :)

Filippa verkar reagera både nonchalant och tillgivet. Hon sympatigråter när Felix gråter samtidigt som hon puttar bort honom från sin sittpuff och inte låter honom ha hans nalle han fått.